Reseberättelse

Det var med både oro och lättnad som vi (jag och Leif) lämnade trygga Kalmar på morgonen den 16 december. Jag hade ingen aning om vad som väntade eller hur det skulle gå att resa till Slovjansk. Tur var väl det. Ukraina är ett fantastiskt land med vänliga och gästfria människor. I vanliga fall. Nu är det ett land hårt prövat av krig, sönderbombade hus och mycket nöd. De ständiga strömavbrotten gör att det man tar för givet inte alltid fungerar. Vår tolk Irina flög till Warszawa där vi hämtade upp henne. Papperskrångel vid gränspassagen gjorde att vi tappade ett dygn men söndag morgon var vi på väg igen.

I normala fall så hade nog själva resan inte varit så dramatisk men i detta fallet så blev den det. Vi förstod att inte alla bensinstationer var öppna utan endast de med egen generator. Även om de hade generator så var det inte säkert att man fick betala med kort. Allt detta gjorde att vi försökte tanka så ofta vi kunde.

Efter övernattningen på ett hotell 100 km från Kiev så fortsatte resan på måndagsmorgonen. Med en klump i hjärtat passerade vi Butja, platsen för en ofattbar grymhet som människor har utsatts för och som satt djupa spår. Denna morgon var kanske nästan som vanligt; folk på väg någonstans, skolor eller arbetsplatser. Plötsligt passerade jag ett stort sönderbombat köpcenter som jag kände igen från nyheterna.

Ständiga checkpoints stoppade oss. De vill veta vilka vi är och vart vi är på väg, vad vi har i lasten. Förklarade för den unga tjejen i skyddsväst, hjälm och med automatkarbinen hängande på magen att vi var ”humanitarian transport on our way to Slovjansk”. ”What’s in your car?” frågade hon. ”Clothes for the army, powerbanks and electric generators” svarade jag. På hennes uppmaning gick jag ut ur bilen och bröt upp en kartong och drog fram ett klädesplagg, det råkade vara ett par långkalsonger. Med detta var hon nöjd, hon gav mig tillbaka mitt pass och plötsligt fick jag ett leende från henne. ”Thank you for supporting us”. Jag svarade ”thanks” och resan fortsatte. Det visade sig dock vara ovanligt att man kunde prata engelska vid checkpointsen. Jag skulle tro att hon var gymnasie- eller högskolestudent.

Sent på måndagskvällen så närmade vi oss Slovjansk. Det märktes att vi närmade oss fronten, man kunde ibland se att det blinkade till vid horisonten. Checkpointsen blev fler och leendena färre. Man skojar inte med soldaterna utan gör allt man blir uppmanad till.

Vi fortsatte och jag måste medge att det var lite nervöst. Vägen vi skulle åkt på var avstängd, förmodligen p g a en bortsprängd bro. Därför körde vi nu på dåliga småvägar. Klockan närmade sig 22 och jag önskade att Volodja redan hade mött upp oss som han lovat göra. Plötsligt såg jag en kraftig detonation kanske 200 meter ut på åkern på höger sida, ljudet når mig en halv sekund senare. Pulsen går upp och jag ökade farten. Vi fortsatte ytterligare 30 minuter. Nu var vi tillbaka på den ordinarie vägen igen. Plötsligt såg jag en bil ståendes vid vägkanten och den blinkade på oss med sina helljus. Vägpirater var min första tanke. Klart att vi ska bli rånade också!  Jag ökade farten men insåg snabbt att jag kommer inte kunna köra ifrån dom. Insåg att det bästa är att stanna bilen och göra vad dom än säger till mig. ”Slava Ukraini” hör jag någon ropa när de skall passera mig. Det är Volodja och en av hans killar! Äntligen! Pulsen gick ned, nu hade vi vår eskort. Man vill inte gärna köra fel mitt i natten när man har 15 km kvar till fronten.

Vi kom fram till Slovjansk, parkerade våra bilar och blev snabbt transporterade till en lägenhet där vi skulle bo. Ringde hem och berättade att jag var framme. Jag somnade kvickt efter samtalet, jag var jättetrött både psykiskt och fysiskt.

Efter en god natts sömn så åkte vi tillbaka till bilarna och lastade ur kartongerna i ett förråd. Volodja var jätteglad att se oss och naturligtvis glad för allt vi hade med oss. Förutom 2.5 ton med kläder så hade vi första hjälpen-lådor, en del medicin, 13 elgeneratorer och mängder med powerbanks.

Vi åkte vidare till kyrkan i Slovjansk där Volodja visade hur deras hjälpverksamhet var organiserad. De får matvaror tillskickat till sig från olika sponsorer som de fördelar i kartonger och distribuerar till behövande. Sedan starten 2014 har de gjort 45 000 matkartonger, sedan februari 8 000 st!

Vi åkte runt lite i Slovjansk och Kramatorsk och Volodja pekade på byggnader och berättade vad som hade hänt. Kriget syntes tydligt med 5 meter djupa gropar där granaterna landat. Många var ute på gatorna och städade, återställde så att det skulle se ut som vanligt. Utbrända lägenhetskomplex, förstörda köpcenter även här. Människor lagade mat över öppen eld på innergårdar eftersom det är strömlöst i lägenheten. Många lägenheter hade plast över fönstren eftersom glaset var borta.

Vi åkte till ett förråd där vi fick skyddsvästar och hjälmar att ta på oss. Resan gick vidare till Lyman som varit ockuperat av ryssar under flera månader. Tydliga spår av krigföring syntes i form av trasiga stridsvagnar och andra typer av militärfordon. Allt kvarlämnat av flyende ryska soldater. Längs vägarna var det fullt med röda skyltar med dödskalle på; varning för landminor. Vi mötte många ambulanser med blåljusen på. De körde oavbrutet mellan fronten och sjukhuset i Slovjansk.

Vi stannade vid ett hus, sjöng några julsånger, julklappar delades ut. Volodja har i sin uppgift som kaplan att gjuta mod i både militärer och civila. Han berättade om julens budskap och att vi får lägga allt i Herrens händer. Vi bad en bön tillsammans och mamman i huset hade fått en kartong med livsmedel. Livet kan vara svårt i vanliga fall, men just nu är det ännu värre. Det gäller att hitta ljuspunkter i tillvaron för att inte helt tappa förståndet.

Den korta dagen började mörkna och vi ville vara tillbaka innan solen gått ned. Det blev dock ett stopp till hos en familj vars lilla hus blivit ett rum mindre. Ockupanterna hade använt lilla flickans rum som toalett och trots att det nu var ”rengjort” så fick de inte bort stanken. De fick också en låda med konserver, pasta och annat.

Vi var tillbaka i Slovjansk. Pastorn i kyrkan hade bjudit hem oss på middag. Vi åt, pratade och hade trevligt tillsammans. Nästa morgon skulle resan hem börja och vi ville komma iväg så tidigt som möjligt för att ta tillvara dagsljuset. Vi åkte genom Izium och stannade för att titta på den ryska stridsvagnen som under en tid skjutit prick på civila bostäder 2000 meter bort. Ukrainas armé hade till slut fått stopp på beskjutningen genom att angripa stridsvagnen.

Efter många timmar bilkörning så kom vi så fram till Kiev där hotellet väntade. Inga flyglarm, vi fick en god natts sömn! Resan fortsatte nästa dag och snart var vi vid gränsen till Polen igen. Denna gång så pratade Ira med en av gränsvakterna som lät oss komma fram först i kön, p g a att vi var en humanitär transport.

Nu återstod en transportsträcka genom Polen, färjan till Karlskrona och sedan skulle vi vara hemma! Kl 21 parkerade jag bilen utanför mitt hus, dagen innan julafton.

/Göran Axelsson

Ps.
Explosionen på åkern var förmodligen ingen rysk granat utan troligtvis en mina som desarmerades via kontrollerad explosion av ukrainska soldater. Det visste jag naturligtvis inte då utan Volodja berättade det senare…